Let's dance

Jag är så stolt över mig själv just nu. Var alltså iväg på rejäl fest igår med en massa dans. För femton år sedan var det i det närmsta otänkbart för mig. Inte för att jag inte gillar dans, utan för att jag har en massa hemska minnen och upplevelser som gör det svårt.

När jag var femton och upplevde "the time of my life" med kompisar och discon och allt vad det innebar så hände något jag gärna vill ha ogjort. Jag blev våldtagen. Dessutom precis som statistiken visar så var det av en kille i min närhet. Inte en vän, men en i den yttersta bekantskapskretsen. En kille som jag dessutom var smått förtjust i. Inte kär, men lite lagom för att spana in åtminstone. Vi kan kalla honom M. Jag visste. Han visste. Tror nog de flesta visste att vi hade några goda ögon till varandra. Livet var helt enkelt underbart. Disco på Strömmen med ett antal kompisar. Uppklädda. Aningen lulliga. Glada. Alla ni som har varit på Strömmen där på 80-talet vet nog precis vad jag menar. Det var ju stället #1 för att ha kul. ALLA var där. Disco på flera golv. Grisiga toaletter och spystinkande skolbussar i en vecka efteråt. U name it, we ♥ it!

Självklart var HAN där. Den där killen som jag var riktigt förälskad i och hade en lätt chans på. (Honom kan vi kalla J.) Vi hade till och med fått  en dans tillsammans tidigare under kvällen, men vi båda var lite för fega för att ta första steget till något mer. Det fanns gott om tid till det senare under kvällen - trodde jag...

Som överallt annars gjorde man ju små avstickare utanför entrén för att kolla in allt liv som var där. Det var alltid lika mycket folk utanför som inne på discot så det var alltid regel att gå ut lite då och då. Där ute träffade jag och kompisarna på killgänget där M ingick. Vi stod och pratade på ett ställe lite halvt bakom byggnaden. Till slut försvann våra kompisar men vi stod kvar och surrade. Inget märkvärdigt med det, vi hade samma humor och gillade en hel del gemensamma intressen. Sedan gick allt jäkligt snabbt. Han var över mig, tvingade sig på mig och lyckades låsa fast mig så jag inte kunde göra något motstånd. Jag, bara en tvärhand hög och inte alls så många kilon då. Han, betydligt längre och vältränad. Jag skrek, men i det oljud som var hörde ingen mig. Till slut gav jag upp, men inte han. Jag hade dessutom en klockad kort kjol så det var inget vidare motstånd när det gäller kläderna. Nylonstrumporna var enkla att riva sönder. Sedan gjorde det bara ONT. Har för mig att jag bet honom på armen men jag är inte säker. Kommer inte ihåg så mycket mer där. Vet att innan han stack iväg så viskade han i mitt öra: "Vi behöver väl inte berätta för någon om det här?"
Lyckades på något konstigt sätt ta mig in till toaletten och satt där länge och väl. Tvättade mig så gott det gick med papper. Grät. Slog i väggen. Svor. Visste att det han hade gjort var fel. Hade även läst tillräckligt i tidningar om liknande händelser så jag insåg att det skulle bli hans ord mot mitt om jag gick vidare med det. Tänkte att eftersom alla visste vad jag tyckte om honom så skulle förmodligen ingen tro mig. Bestämde mig för att hålla käft. Hade tillräckligt jobbigt hemma ändå eftersom pappa alltid söp. Fixade sminket. Samlade mig. Gick ut till discot igen. Hittade mina kompisar. Svepte nåt drickbart som nån hade med sig. Blev fullare. Tog mig igenom kvällen. Hem. Grät mera. Bestämde mig sedan för att nu fick det vara bra. Stängde in det långt in i mitt sårade hjärta. Pratade aldrig med någon om det.

Fortsatte vara dödligt förälskad i J, men gjorde aldrig något åt det. Jo, vi kysstes några månader senare på samma disco men jag lämnade det där. Var inte redo att lita på någon kille igen. Tyvärr. Har bitvis ångrat mitt val där, för J tillhörde de schyssta killarna. Tror han skulle ha kunnat hjälpa mig framåt om jag bara hade gett honom chansen. Istället har jag gått omkring i en himla massa år och knappt litat på någon kille. Visst, jag hade korta förhållanden precis som alla andra, men släppte aldrig in någon på djupet. Var nog egentligen rätt ytlig då, men så här i efterhand kan jag nog tycka att jag hade en giltig anledning till det. FÖRLÅT till er som jag har sårat på ett eller annat sätt på grund av det här. Jag vet att ni är många (och att de flesta aldrig ens kommer läsa det här, men ändå).

Min ryggsäck var tung att bära och jag har kämpat med mig själv varje dag sedan dess. Har också förstått att jag förstås ändå skulle ha anmält honom, men när man är uppe i det så orkar man inte. Idag är han en gift familjefar och är bosatt i min gamla hemstad. Det är okej. Jag har förlåtit honom och gått vidare.

Vad har då det här med min festkväll att göra? Jo jag skrev att dans var otänkbart för mig. Jag älskar att dansa men har väldigt svårt för att en okänd man ska hålla mig nära hans kropp. Har lämnat ett antal på dansgolvet för att de har hållit händerna aningen fel eller för hårt. Jag har fått panik många gånger och suttit länge inlåst på toaletten. Men min underbare man har verkligen fört mig framåt och hjälpt mig. Lyssnat på mig och resonerat med mig. Tack vare honom kan jag nu vara på dans en hel kväll och faktiskt dansa så jag får blåsor under fötterna. Jag ska inte påstå att jag är den som bjuder upp en okänd karl, men blir jag uppbjuden så dansar jag. Själv nöjer jag mig med att bjuda upp dem jag känner och litar på. Hade tänkt utmana mig själv till att bjuda upp en främling igår, men modet svek så det får bli nästa gång. Ett steg i taget...